Gotland Grand National 2011. Ett av mitt livs största utmaningar.

This post, written in Swedish tells the tale about my 2011 start in Gotland Grand National.

För 32 år sedan gick jag i skolan med Marie Hessel. Sedan dess har vi setts någon gång då och då i samband med någon klassåterträff eller i liknande sammanhang. Sen plötsligt står hon där och hänger i baren på Scandic Anglais Hotel i Stockholm. Lika sprudlande glas som vanligt berättar hon glatt att om 14 dagar ska hon åka till Gotland och köra Grand National på sin endurohoj. Ju mer hon berättar desto mer minns jag de klassiska bilderna från 1989 när Grand National var lerigare än någonsin. Inuti min hjärna är det någon som utbrister “Jag vill också åka” och ur munnen kommer samma ord. Marie ler stort och frågar “Åker du också motorcykel?” Jag svarar snabbt “nej, men hur svårt kan det vara?”

Marie Hessel på motorcykel genom öknen. 1999 startade Marie som en av världens första kvinnor på motorcykel i det ökända rallyt Paris Dakar.

Någon timme senare är vadet klart och bevittnat av våra vänner i baren. Om Marie fixar båge, klubbmedlemskap, licens och nummerlapp så lovar jag att lära mig att köra och fullfölja loppet om två veckor. Framåt natten när jag ska lägga mig för att sova mig minns jag att jag med skräckblandat förtjusning hoppas att Marie faktiskt fixar allt det där hon lovat och att det blir en tur till Gotland för min del. Redan nästa morgon börjar SMS droppa in från Marie. “Olle Ohlsson har båge, jag återkommer om allt det andra” messar Marie. Och på den vägen var det. Inom loppet av två dagar har Marie säkerställt att jag inte kan dra mig ur. Jag ska köra Gotland Grand National.

En tidig söndagsmorgon, helgen innan tävlingen möter jag upp Marie strax utanför Upplands Väsby. Vi lastar på hennes hoj på ett gammalt släp jag fått låna. Strax efter rullar vi upp ekipaget utanför Olle Ohlssons garage utanför Arlanda. 10 minuter senare tar Olle och hans kollega Björn tar emot mig och Marie utanför deras lokaler. Där utanför står 4 vackra Husaberg redo att tyglas i skogen. Jag känner hur det pirrar i magen när hälsar på grabbarna. Det är en god stämning och vi har en vacker höstdag att njuta av. In i garaget, på med skydd, stövlar, kläder och hjälm. Vi skriver ned allt på en lapp eftersom det är samma kläder jag ska ha på mig helgen efter när det är dags för Grand National.

En härlig uppsättning endurohojar i Olles garage.

Bara minuter efter står vi ute på gårdsplanen och Björn ställer frågan “Har du kört mycket båge förut?” Nae, inte mycket men jag har kört en jäkla massa mountainbike svarar jag. Båda svaren är på gränsen till lögnaktiga, jag har ju aldrig kört båge förutom några hundra meter på Farsans båge för något år sedan och Mountainbike var herrans många år sedan, men säger jag det får jag väl inte sätta mig på hojen tänker jag. Det är väl precis som vanligt – ettan ned och resten upp säger jag med spelat självförtroende. Marie, hon står mest och skrattar högt eftersom hon vet precis hur mycket jag kört båge. Björn och jag snackar en stund om allt möjligt medan en av de andra killarna som ska med oss ut i skogen gör sig klar. Då kör vi då säger Björn.

Jag svettas som fan, pulsen slår, jag har bara ramlat 2 gånger på 30 minuter men känner att nu måste vi stanna snart annars ramlar jag av cykeln. Björn måste ha hört mina tankar för han stannar till i skogen där vi kört. “Du hänger med bra” säger Björn. Och det gör jag, jag är förvånad, men jag hänger med bra. Sen tar Björn ett mindre teoripass medan jag lyssnar och klunkar i mig vatten från min Camelback samtidigt.

Lagom slut efter min första träning någonsin på en endurohoj.

Ju längre dagen går desto mindre trött blir jag. Stå upp ofta, knip benen runt tanken, foten fram i kurvorna, sitt långt fram på tanken, armarna rakt ut när du kör, rör dig med cykeln, ta skvalparna halv elva osv osv osv. När vi kör in till garaget igen känner jag mig tröttare i huvudet än i kroppen. Men jag känner att Grand National, det kommer jag klara av.

Grand National. Den 5:e november 2011 på Gotland.

Efter att ha kört både vilse på vägen till tävlingsområdet och gått vilse i depån möter jag upp Olle och hans gäng. Marie och alla andra är redan på plats och har till och med hunnit med att klä på sig, anmäla sig och registrera cyklarna. Jag kastar kvickt på mig alla kläderna och får order att åka iväg till registreringen. Jäklar vad skönt det känns att sitta upp på hojen igen. Jag puttrar iväg igenom depåområdet och hittar till registreringen. Transponder på plats, hjälm och skydd. Bara 30 sekunder senare är jag registrerad och klar. Jag hinner inte riktigt tänka efter just nu utan det är dags att åka mot starten.

Dags för start.

Ute på ett fält en bra bit ifrån depåområdet tornar startområdet nu upp sig. Det är helt sjukt. Överallt står det åkare. Det är inte mycket publik men över 2000 endurohojar på samma ställe inger respekt. Jag ska starta i den gruppen som står längst bak och bestämmer mig för att ställa mig längst bak i även den gruppen. Jag har ju ingen aning om hur det kommer gå så jag tar det säkra före det osäkra. Vi ska stå här tills att en signal ljuder och då ska vi gå med cyklarna några hundra meter för att ställa upp för start. Halvvägs möter Björn upp och tar mina överdragskläder. Jag är glad att min 390 kubikare har en motor för det är inte helt lätt att putta fram cykeln över kalkstensåkern här på Gotland. Men till slut är jag framme. Vi får varmköra motorn i tio minuter innan starten. Jag fattar inte vad det här ska vara bra för, men alla andra gasar ju så jag gasar med. Sen är det dags att stänga av motorerna. Speakern ropar ut att vi ska vänta in grönt ljus och sen är det tävling. Glasögonen rättas till, handen på startknappen och tystnad, tystnad och ännu mer tystnad. Grönt! Draken vaknar till liv och hela Toftafältet dränks i ljudet av tusentals bågar. Och iväg.

Starten på Gotland Grand National 2011

Det går bra. Det går faktiskt riktigt bra. Jag försöker tänka på allt Björn sa förra helgen samtidigt som jag kryssar igenom fältet. Jag kör i princip bara om folk hela tiden. Förutom något tjuvstopp ibland i toppen av backkrön så går det undan. I var och varannan kurva ligger människor i högar och krälar av banan. Jag har aldrig i någon sport jag utövat förut sett så många skadade på så kort tid. En tanke flyger genom huvudet: Vi människor är bra konstiga som trots alla dessa skadade överallt ändå bara kör på. Allt eftersom tiden går börjar jag få bra häng igenom kurvorna. Det här är grymt kul.

Den mytomspunna hästskon

Hästskon. En orgie i lera. Bilden är tagen av Odepedagogen.

Efter att vi klättrat uppför över kalkstensklippor en bra bit svänger banan 180° och plötsligt kör i full fart mot den berömda hästskon. Framför mig tornar ett slagfält från medeltiden upp sig. Överallt ligger människor och krälar med sina fallna hästar. “Håll dig på kanterna!” Camillas (Arnalid) råd från dagen innan gör sig påmint. Jag tar vänsterkanten och kör så självsäkert jag bara kan rakt fram i leran. Det går bra till en början men sen gör orutinen sig påmind. Jag ligger för nära föraren framför mig och när han sätter framhjulet rakt i ett lerigt hål samtidigt som han uppenbarligen sitter för långt fram slår han omkull. Jag ställer mig på bromsen och där kommer första vurpan som ett brev på posten. Jag ramlar dock bra och är snabbt uppe.

Blir intervjuad av Sveriges Television under Gotland Grand National 2011.

Lustigt nog har jag vält cykeln precis bredvid Sveriges Television där också Camilla står. En kort intervju med TV kameran som tyvärr klipptes bort och lite peptalk med Camilla, sen är jag igång igen. Hästskon går hur bra som helst.

Andra varvet och ett motorstopp.

Första varvet har gått grymt bra. Tiden är inget att skryta med, men jag startade längst bak och har dessutom stått och slöat i hästskon. När jag passerar depån bestämmer jag mig för att strunta i pausen. Nu ska jag göra en bra tid! Andra varvet går grymt bra. Jag kör förbi många i startfältet, känner mig mer hemma på cykeln och när jag står inför ett val ner på öppna fältet att ta ett svårt eller enkelt spår känns det svåra spåret självklart. Snart ska dock orutinen göra sig påmind igen. Nedanför depån på det öppna fältet ligger banans lerigaste pöl i år. Det är riktigt tung lera och den är djup. Här går jag in med samma strategi som i hästskon, håll till vänster och håll hög fart. Det funkar. Jag surfar igenom leran i hög fart. Men så händer det som inte får hända igen. Jag hinner i fatt en annan åkare och istället för att bara köra om lägger jag mig bakom i hans spår. Han faller och där står jag nu igen. Jag ramlar inte men blir stående i djup lera. Strax efter kommer föraren innan mig igång, men i hans försök att ta sig ur leran sprayar han mig och min cykel fulla med lera. Efter några minuter är han lös men jag ser ut som en lerfigur från någon utgrävning på Gotland. När jag nu själv ska loss överhettas cykeln snabbt och stannar. Jag försöker starta om, den startar och stannar. Så här håller det på några minuter innan jag inser att det här kommer inte gå. Jag bestämmer mig nu för att vänta en stund och låta cykeln kallna. Medan rensar jag kylaren från lera. Men det här är hopplöst. Jag står mitt i spåret och varje gång jag fått bort geggan är cykeln täckt igen.

En nedskitad Husqvarna motorcykel.

Efter ungefär tio minuter tar jag beslutet att flytta bort bågen från spåret och försöka igen. Ett styrketräningspass senare står jag nu på gräset och försöker starta hojen igen. Helt kört. Det ryker och batteriet låter som om det börjar tröttna. Jag bestämmer mig nu för att ringa Olle och be om hjälp. Sagt och gjort. Av med tröja, hjälm och handskar. Mobilen ligger i min Camelback. Några minuter senare svarar Olle att de kommer, men det kommer ta en stund. Förbi rusar förarna förutom de som fastnar då förstås. Det ligger människor i klasar. Någon cykel har helt sjunkit ner i leran. Äldre hjältar sitter i leran och orkar inte röra varken sig själva eller sina cyklar. Efter 20 minuter bestämmer jag mig för att prova att få igång cykeln igen. Underbart! Den startar på första försöket. Jag kastar iväg ett kort SMS till Olle att jag är igång igen och slänger på mig kläderna. Nu jävlar ska det åkas.

In i depå.

Det är en överlycklig Olle som möter upp mig när jag väl hittar fram till depån. Jag babblar oavbrutet om hur grymt det här är och trycker i mig energikex och saft. Björn och Olle kollar hojen och konstaterar att allt ser bra ut. Iväg, iväg! Ropar Olle.

Sista varvet, en vurpa och min medalj!

När jag ger mig ut på tredje varvet är det revansch som gäller. Nu har det gått så mycket tid så att eliten börjar komma ikapp. I början svischar de förbi och det gäller att hålla sig ur vägen. Men jag börjar snart få bra koll så jag försöker hänga med. Och ju längre varvet går desto bättre hänger jag med. När jag kommer fram till leran ute på det öppna fältet ligger tre åkare i en hög mitt i spåret. Jag bestämmer mig för att inte göra samma misstag igen och väntar innan leran på att det ska bli fritt spår. 5 minuter senare klyver jag leran likt en Vaxholmsbåt klyver vågorna. Det går grymt bra!

Snart är jag tillbaka inne i skogen igen. Hala kalkstenshällar, stigar, grus och stenar stora som cykelhjälmar körs över med rasande fart. Det går så grymt bra att jag börjar ta skvalparna (det heter så tror jag när det är många gupp efter varandra) på bakhjulet. Jag håller fint ställe genom kurvorna och jag börjar faktiskt bli riktigt bra på det här. Förutom enstaka elitåkare är det faktiskt jag som kör om mest folk. Inte tvärtom.

Mitt ben blåslaget av gotlands kalkstenar.

Jag blir övermodig. När jag försöker hänga på elitåkarna börjar jag köra på marginalen. Och där inne i skogen när jag landat efter att hoppat ned för en mindre klippa av kalksten klämmer jag åt handbromsen lite för hårt. Framhjulet viker sig och jag störtar till marken. När jag faller hamnar hela mitt högerben under cykeln. Jag har dragit av alla muskler i min högra vad av är min första. Höften är bruten är min andra. Höger hand är också bruten är min tredje tanke. Jag har tidigare i livet brutit ett stort antal ben och även ryggen så jag vet vad jag talar om. Men den här gången ska det visa sig att jag har fel. När jag fått bort cykeln och hunnit slappna av, allt medan elitåkare far förbi på båda sidorna om mig, börjar faktiskt benet kännas ok. Jag kommer gå i mål!

I mål!

Väldigt stolt efter att ha genomfört mitt livs första endurorace!

10 minuter senare kör en trött men mycket glad Johan Ronnestam över mållinjen i Gotland Grand National. Vad som verkade som en omöjlig utmaning var möjligt. Jag inser samtidigt att jag har haft tur som inte skadat mig mer. Den absolut största överraskningen med det här äventyret var just skador. Jag har aldrig deltagit i en sport där jag sett så många olyckor på så kort tid. Gotlands kalkstenar är grymma och havet av lera oförlåtligt.

Med medaljen kring halsen åker jag igenom depåområdet. Kroppen är varm av glädjen över att vara färdig. Samtidigt längtar jag efter mer. Det här var bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Jag gjorde det! Stort tack Marie för att du tog mig med på en fantastisk resa!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Curiosity. My greatest asset. Born 1971 and Raised in the suburbs of style city Stockholm, creativity was always a part of growing up. With a background as a former snowboard professional (with among others Greger Hagelin from WE and Per Holknekt from Odd Molly as sponsors) and one of the few in the world who nailed a 1440° spin, I started my career on the buyer side. Marketing exclusive golf brands such as Mizuno, King Cobra and Goldwin gave me insight into the demands of advertisers and consumers but foremost the complexity behind how products actually make it into the stores. Always full of ideas, I felt I needed to move on to the creative side of the business. Internet, on the rise in Sweden drew me into the digital revolution already in 1994. In 1998 however I joined Framfab, one of the late 90’s fast-moving companies. As a concept developer and key account manager I parted in creating award winning projects for clients like Vattenfall , Bredbandsbolaget, Nike Europe and Volvo Cars. I also held a position within Framfab Innovation. The incubator of new ideas within Framfab. After Framfab had grown in just two years from 130 employees to 3400, I felt I needed to move to a smaller organization. Abel & Baker - in 2001 the worlds most awarded digital advertising company attracted me. At A&B I tool part in winning the global account for adidas, but I also worked with MTV, Nokia, Toyota, Årets Kock, ICA and the Red Cross. In 2002 I left Abel & Baker to found something of my own - Foreign. Foreign - an ideas creator with focus on the communication of tomorrow - based in Stockholm, Sweden. Foreign quickly grew to 27 employees and was awarded in the Cannes Lions, D&AD, New York Festivals, London International Advertising Awards, Epica, Clio, Cresta and other award shows every year since start up. Foreign launched both digital and integrated global campaigns for BMW Motorrad, MTV, H&M, IKEA, Omega, Beckers, Com Hem, Intersport, Kosta Boda, adidas International and many more. In September 2008 I took the decision to close Foreign down after almost 7 years. I’m now consulting within the same business on my own. Apart from Foreign I’ve also founded WhiskyGrotto.com and Co-Founded PremierGoals.com. Thru the years, leadership and success has been important, but enjoying life, loyalty and sincerity is what drives me further. I consider my part in motivating adidas to let fairly small Foreign handle adidas global digital World Cup campaigns my proudest moment in business. The birth of my two daughters Ebba & Linn is my proudest moment in life.

  • Magnus Almgren

    Johan du är en hjälte! Härligt skrivet… Från en som köpte sin 250 när han var 30…

  • forsberg.ove86

    Härlig läsning, skönt att det finns fler av hur svårt kan det vara gänget där ute.//Ove
    http://triathlon-fraggeln.blogspot.com

  • Annette Countakis

    Ser man på, starkt jobbat! Skön läsning om den minst sagt unika upplevelsen. Längtar till november…
    Siktar på mitt femte GGN i år (tog paus förra året då jag fick en liten bebis) – så då kanske vi ses på startfältet.

    Hihi, nej det heter ‘stalp’ och inte ‘skvalp’.

    http://www.enduronette.blogspot.com/2010/11/mitt-fjarde-ggn.html

  • http://www.ronnestam.com/ Johan Ronnestam

    Tackar :) 

    Visste väl att jag inte hade fattat tugget. En helt ny värld minst sagt. Vi får se hur jag gör. Säkert är dock att jag fortsätter med Enduro utmaningar. Siktar på en resa till Portugal eller Dubai i höst.

  • anaxa77

    How charming picture!!!!!!!!
    http://textilenzone.blogspot.com/

  • Anonymous

     This is my favorite subject. Thanks for taking the time to discuss that,
    I really feel strongly about it and also love learning more on that topic.
    If achievable, while you gain competence, would you mind updating your blog with
    more information? It is really helpful for me.Thanks for share.
    http://www.leatherwalletsonline.com/

  • http://www.geciktiricial.net/ geciktirici haplar

    what a shame :/

  • http://www.wahlmansklader.se/Category.aspx?CategoryID=85 wahlmans

    Grymt att läsa om sådana utmaningar. Jag måste ha utmaningar så man kan sätt upp mål. Nu har jag inte samma utmaningar i helgen ska jag vara med på ett löparlopp sen en tävling i armbrytning.

  • .las

    Fan vad grymt jobbat! Har själv kört ett par endurotävlingar i min ungdom och vet att det fasiken inte är någon enkelt match. Hatten av för en sann krigarinsats! 

  • http://www.ronnestam.com/ Johan Ronnestam

    Tack mannen! Ja jäklar tufft men grymt kul!

  • Pingback: Skoj på hoj | Gotland grand national 2012

  • http://www.hitfilmizle.com/ film izle

    Bu bisikletler bir harika dostum.

  • Pingback: Harley Davidson släng er i väggen. Här kommer Das Blitz. | Lyx.se

  • Pingback: Becoming an Ultra Runner? — Blog of Ronnestam