Fråga till Framtidskommissionen: Hur möter vi en jobblös framtid?

Häromdagen fick jag ett mail från Anton Johansson. Han frågade om jag ville vara med i en bloggstaffett för framtidskommissionen. Framtidsstafetten är ett försök att bredda framtidsdebatten genom att fånga upp röster, kunskap och perspektiv som behöver höras i det pågående samtalet om framtidens samhällsutmaningar i Sverige.

Självklart ville jag vara med. Samtidigt så är frågan som ställdes, “vilka viktiga samhällsutmaningar Sverige står inför på längre sikt, mot år 2020 och år 2050”, så omfattande och stor att man baxnar. Jag har ju både skrivit och talat om det här förr så ämnet är bekant, samtidigt får man lätt skrivkramp av så stora frågor.

Jag funderade länge på vad jag skulle skriva om nu när jag fick chansen att kanske få vår statsminister att lyssna. Det uppenbara skulle kanske varit att skicka mina rekommendationer om hur vi borde förändra skolan som leverar ännu en årskull anpassad för gårdagens ekonomi, eller kanske lägga ut mina tankar om hur vi måste sluta se på Sverige som en industri som konstant måste effektiviseras och optimeras,  tycka till om problemet att våra politiker distanserar sig mer och mer från oss vanliga människor för varje år som går eller kanske påpeka att media har en alltför stor makt över samhällsdebatten. Men jag kom till slut fram till ett annat perspektiv.

Här är Johan Ronnestams fråga till framtidskommissionen:

Vi går en framtid till mötes där omsättning och vinst rinner ur företagen i takt med att den globala konkurrensen ökar fortare än någonsin. Länder som Kina och Indien med enorma folkmängder skapar nya regler för världshandel. Afrika bubblar sakta bakom kulisserna. Men framförallt sker en extrem digitalisering av såväl produktion, marknadsföring och leverans av produkter och tjänster som på sikt leder till mindre jobb – oavsett hur många företag vi startar. Hur ska Sverige förbereda sig på den här framtiden?

Kostnaden för teknologi har traditionellt varit hög, vilket har lett till att vi fått betala höga priser för produkter och som följd av det har utbudet varit begränsat. Dessutom har det krävts stora mängder kapital för att marknadsföra och sälja dessa produkter. Det här kallar jag Marknad 1.0. Vi ser nu en början på en extrem digitalisering av såväl företagens produktionsprocesser som försäljningskanaler och plötsligt står vi mitt i skiftet mellan Marknad 1.0 och Marknad 2.0.

Marknad 1.0 – Pre 2020. Den nuvarande marknaden kännetecknas av höga teknologiska kostnader och höga priser och få antal produkter som följd.

Om 8 år kommer vi blicka tillbaka på ett antal år som sakta men säkert skapat förutsättningar för en ny global marknadsordning. Vi kommer se hur priset på teknologi har fallit vilket lett till mer konkurrens. Internet skapar transparens och i många fall också en extrem globalisering där vi köper produkter direkt från källan eller från någon av de få aktörer som lyckas etablera sig som nummer ett. Som följd faller priset och antalet produkter ökar lavinartat.

Tänk att svenska Posten med 44 060 (PostNord) anställda bantas ned till 2000 anställda med fortsatt leveranskapacitet, ja rentav bättre leveranskapacitet. Tänk att Telia går från 11 215 anställda till 1000 anställda och samtidigt levererar en bättre produkt än någonsin förr. Tänk att företag i Sverige enkelt upphandlar IT tjänster från Indien eller Bangladesh för en tiondel av kostnaden. I jakten på ett miljövänligare bränsle slutar vi använda bensin som fraktas med båt och lastbil till Sverige och istället tankar vi bilen via elkontakten innan vi går till jobbet. Merparten av våra produkter köper vi på nätet. Vi söker vård genom datorn och mobiltelefonen. Alla typer av företag kommer blicka tillbaka på en extrem effektivisering. Till och med hos de företagen som tjänar pengar på att effektivisera.

Vi genomgår idag teknisk revolution utan tidigare skådat motstycke. För varje dag kommer nya innovationer som förändrar den verklighet vi levde i igår. Utvecklingen av hård- och mjukvara har passerat den kritiska punkt som gör att kostnaderna för investeringar i ny teknologi, både maskiner och programvara, nu understiger kostnaderna för såväl att bedriva produktion i Sverige som att flytta produktionen till låglöneländer.

Kinesiska Foxconn, företaget som bland annat producerar Apples iPhones och iPads, har haft en personalstyrka på 1.2 miljoner människor och 10000 robotar för att klara av sina leveransmål. Under 2011 deklarerade man att man nu kommer investera i teknologi och utöka antalet robotar till 1 miljon redan 2014.

Amazon, världens största e-handelsföretag, idag med 65000 anställda gick i slutet på mars ut med nyheten att man köper en armé av robotar till sina lagerhus. På några års sikt kan vi förvänta oss att även Amazon, ett av världens framtidsekonomiexempel, minskar sin personalstyrkan till förmån för de där robotarna.

Med hjälp av öppen källkod ser vi idag hur en ensam programmerare med hjälp av exempelvis Github kan skapa mjukvara som löser problem som 100 programmerare arbetade med bara för tio år sedan.

Som Jeff Jarvis sa i en bloggpost för ett tag sedan, “We’re not going to have a jobless recovery. We’re going to have a jobless future.”

Följden av den extrema teknologifieringen är på sikt att vi kommer se hur olika spelregler som utgör vad vi kallar marknaden sätts ur spel. Den transparens som nätet skapar underminerar många av dagens befintliga affärsmodeller. Produktutveckling snabbas på, marknadsföring förändras, hur vi sätter priser på produkter styrs av nya regler, och globalisering ihop med digitalisering vänder upp och ner på gamla sanningar. Marknaden som vi känner den förändras helt enkelt till något nytt. Det går fort och de företag som inte anpassar och förändrar sig kommer inte kunna fortsätta driva sin affär.

Marknad 2.0 – Hur värdekedjorna förändras.

Svenska storföretag tvingas konkurrera med utländska eller svenska mikroföretag.

Ett tydligt exempel på hur marknaden förändras är antalet appar i Apples appstore som redan idag överstiger en miljard (rättning. @JimmyCallin påpekade att det här antalet var för högt. Mitt minne måste ha svikit mig, man ska alltid kolla källor, det rätta antalet är totalt 835,175 som sett dagens ljus i Apples appstore.) Här handlar det om små mjukvaror som kan produceras till låga kostnader. Men 8 år framåt i tiden kommer vi se början på hur även fysiska produkter kan produceras till lägre och lägre priser, inte minst till följd av 3D-skrivarteknologier. I extremfallen, kanske först om 10-20 år kommer vi själva skriva ut produkterna på våra egna 3D-skrivare. Vi betalar bara då för den digitala filen och för material. Kostnaden för exempelvis ett par glasögon faller dramatiskt och som följd blir det olönsamt att driva försäljning av glasögonbågar om du inte har tillgång till en stor marknad. Dessutom, någonstans i världen finns alltid en entreprenör eller kanske till och med en student redo att undergräva en prissättning som ur ett globalt perspektiv är felaktig och därmed undergräver vår lokala marknad ännu mer. Vi träder då in i Marknad 2.0

Marknad 2.0 – Post 2020. Nya förutsättningar för företag och privatpersoner.

Vi går alltså en framtid till mötes där företag behöver mindre och mindre människor för att utveckla, producera och leverera sina produkter. Dessutom betalar vi mindre än någonsin för dessa produkter eftersom konkurrensen är global, priset sätts då utifrån en global volym och skapar därmed mindre omsättning och mindre vinst för företagen.

Det finns enligt mig alltså tydliga tecken på att Sverige år 2020, och ännu mer 2050, har stora utmaningar att ta ställning till. Inget, absolut ingenting, som pekar på att vi har en mindre arbetslöshet 2020 eller ännu mer 2050 än vi har idag. Snarare har vi en enormt mycket större arbetslöshet i traditionell mening. En person med en traditionell syn på hur våra marknader utvecklas vill säkert hävda att den finansiella härdsmälta vi ser idag är högst temporär. Men då har man enligt mig inte förstått hur marknaden genomgår en förändring vi sällan skådat förr.

Så vad händer i Sverige nu och framåt?

I Sverige stiger arbetslösheten som ett resultat av ett teknologiskt skifte som inget av våra partier uppvisar tecken på att förstå, klyftorna ökar, exporten minskar, skolan leverar ännu en årskull anpassad för gårdagens ekonomi och framtidsföretagen flyr landet.

Det är inte långsiktigt hållbart att säga att människor måste arbeta längre för att vår ekonomi går ihop. Vad händer sen?  Vi behöver nya ideér, nya tankar och människor som är beredda att sluta prata om längre arbetsliv, för ärligt talat, när ni som idag är 65 år istället arbetat till att ni blivit 75 år och vårt land fortfarande behöver mer skatteintäkter, ska jag då arbeta tills att jag blir 85? Jag har en tro på att livet inte alls går ut på att arbeta så länge utan att vi istället borde sträva efter ett samhälle där fritid utgjorde en allt större del av vårt liv. Vi har ju faktiskt inte funnit någon lösning på döden – och så länge den frågan är olöst – då röstar alla fall jag för fritidsintressen och ett gott liv. Sen om det innebär att jobba hårt för just dig – då är jag den sista som motsätter mig att du får jobba hur länge du vill. Men själv strävar jag snarare efter 20 veckors semester och ett långt, härligt och gott liv fyllt med allt det där jag vill hinna med innan jag dör.

Så vad är den stora samhällsutmaningen?
Om Sverige ska stå starkt även i framtiden måste vi omgående förändra vår syn på skolan. Min gode vän Rickard Gatarski har flera gånger presenterat kontroversiella idéer kring skolan och jag ser ingen anledning att just idag lägga ut mina tankar mer än jag redan gjort. Vi måste också förändra vår syn på företagande, det har jag också belyst förr. På något sätt måste vi förändra synen på vad Sveriges framtida rikedomar kommer ifrån.

Exempelvis i USA tar man det här hotet på allra största allvar. Bland annat har man lanserat ett nytt initiativ, National Network for Manufacturing Innovation under 2012. Syftet med programmet är skapa innovation, säkerställa arbetstillfällen, skapa förutsättningar för export samt stå oberoende av omvärlden när det kommer till produktion inom både den kommersiella- och vapenindustrin. Man framhåller i presentationen av programmet hur rapporter visar på att USA idag riskerar att halka efter omvärlden inom tyngre industriell produktion och som följd av detta riskera att bli beroende av omvärlden.

Det är ingen tvekan om att vår basindustri kommer behövas även i framtiden, men kanske måste vi skapa oss en ny basindustri? Då tänker jag såklart på robotindustrin. Vi har ju fantastiska företag som ABB innanför våra gränser, men vore det inte häftigt om Sveriges kunskap kring teknologifiering blev en lika stor tillgång som skogen, gruvorna, kemin och stålet. Kunskap om teknologi skulle kunna bli Sveriges olja och då skapa förutsättningar för att ta hand om våra medborgare även i framtiden.

En jobblös framtid – våga ta frågan i din mun!
Jag inser att den här slutsatsen, alltså att vi inte kommer lösa jobbfrågan i traditionell mening, är politiskt självmord. Men ändå hoppas jag att den här bloggposten väcker debatt, om inte annat i stängda rum. För vi behöver en opolitisk diskussion ibland politiker och medborgare där det måste får vara okey att tala om reformer som anpassar vårt land till en framtid med färre jobb och mer teknologi. Flera av er som läser tycker säkert att vi inte ska låta oss styras av teknologi, men vad tjänar det till när vi lever i en globaliserad värld där någon annan då tar chansen och fyller ut det tomrum som vi skulle lämna efter oss.

Så, även om vi framtidsanpassar vår skola, även om vi utvecklar en ny basindustri och även om vi förstår marknaden såsom jag beskriver den ovan så kvarstår min fråga: Hur möter vi en jobblös framtid? I slutändan handlar min fråga inte om huruvida vi löser alla de andra frågorna kopplade till den extrema digitaliseringen. Istället handlar min fråga om det som jag tror är den absolut största samhällsutmaningen som uppstår som en följd av en jobblös framtid. Det vill säga vårt sätt att förhålla oss som land och folk till det faktum att vi kanske har 3-5 miljoner arbetslösa i det här landet inom 10-30 år. Kanske har vi ännu mer arbetslösa.

Vår identitet i Marknaden 2.0 – Vad är den?

I Marknaden 2.0 där jobben blir allt färre. Vad blir vår Identitet?

Om vi inte redan nu börjar diskutera vad ett jobb faktiskt är och betyder för människor och hur vi ser på människor och deras identitet där så många inte kommer ha ett jobb i traditionell mening, då befarar jag att vi kommer få ett samhälle med utanförskap, enorma klassklyftor, våld och som följd sämre förutsättningar för att ge dig och dina barn ett tryggt land att bo i. Vi måste alltså redan nu definiera om vad arbetslöshet handlar om. Istället måste vi fokusera på att skapa finansierad mening i livet för våra medborgare. Så vad är ett bidrag, vad är arbetslöshet, vad är en utbildning, vad är ett arbete och vad är din identitet år 2050?

Det här är min identitet. Jag heter Johan Ronnestam, är oftast glad och tycker mycket om att leva det här livet.

 

Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

57 Comments

  • Om man är en dokumentär-junkie
    som inte kan få nog av global ekonomi, på en hobby nivå, har man garanterat
    snubblat över tankar som att det är teknologin och inte politiken som löser samhällets
    problem.

    Alkolås löser rattfylla
    inte hårdare straff, elbilar löser miljöproblemen inte högre skatt på fosila
    brännslen osv. Teknik och forskning är lösningen på problemen inte politiken.

     

    I vilket fall som helst.

     

    Jag anser att ett stort problem (om man skall inrikta sig på endast ett
    problem) för vårt samhälles fortsatta välmående, inte välfärd utan välmående,
    är politiken. Den är inte bra. Den moderna demokrati håller en låg kvalité och
    är i sig själv ett föråldrat system.

     

    När ett val skakat om i grytan och nya ministrar skall utses är de
    olika posterna brickor i ett maktspel. Det handlar inte om att hitta rätt man
    för rätt jobb som i ett företag där man vill hitta den bästa tänkbara
    personalchefen, ekonomiansvarige eller management konsulten.

    Hur kan man på bästa tänkbara sätt utveckla ett land om inte de bästa
    tänkbara personerna är de som skall visa vägen. Precis som ett band inte är
    bättre än sin sämsta musiker så är även politiken, utvecklingen,
    frågeställningen.

    Idag handlar det inte om att rösta på vilket parti man tycker är bäst
    utan vilket parti man tycker är minst sämst och jag skulle hellre se att vi
    röstade på vilka som skulle sitta på respektive poster istället på partier som
    omöjligt kan hålla sig uppdaterade och fokuserade på alla frågor och områden
    samtidigt.

     

    Idag har vi en skolminister som endast har en militär och politisk
    karriär bakom sig och vi har en socialminister som endast jobbat med
    försäkringar och aktier och inte har någon egentlig humanistisk utbildning.

     

    Jag säger inte att dessa skulle vara dåliga ministrar men att det är
    konstigt att det inte handlar om att vara bäst inom sitt område utan endast en
    bra politiker. Man kan inte snacka sig till ett jobb som överläkare på
    SöS-akuten men när det kommer till tjänsten som vårdminister är det fullt
    möjligt (förra vårdministern Ylva Johansson hade aldrig tidigare jobbat inom
    vården på något sätt).

    Inte så konstigt att politiken inte då kan hänga med i näringslivets
    svängningar.

  • Håller med på varenda punkt. Bra skrivet Johan! 

    Jag har dock upplevt ett problem när man vill prata om de här sakerna. Det problemet grundar sig i att mycket beslut som tas grundas på forskning, bevis osv. Men det finns få, om några, resultat som säger exakt vad som händer i framtiden. 

    Jag är själv lärarstudent just nu och jag märker att mina resonemang skjuts ner av professorer och andra pga att de saknar ordentliga referenskopplingar osv. Det tänket tror jag existerar i många verksamheter, även så hos våra ministrar. 

    Jag menar: Hur skulle det se ut om Löfvén eller Reinfeldt tar allt det där du skrev på allvar och började göra riktiga förändringar? Antagligen skulle det klassas som ett politiskt självmord.

  • Mycket intressant. Har själv på nära håll sett hur katastrofal arbetslösheten kan vara i ett samhälle som det vi nu lever i. Många av Johan Ronnestams iakttagelser är säkert helt riktiga. I miljörörelsen som är min ideologiska bakgrund har liknande diskussioner förts under lång tid. Men när man reflekterar kring det nya teknologiska samhället och den nya ekonomin glömmer man alltid att vi människor måste ha 1. Tak över huvudet 2. Kläder på kroppen 3. Mat i magen. Som det är i dag är de som arbetar med att fylla dessa basbehov arbetsmarknadens underklass. De som producerar mat i vårt land har svårt att över huvud taget försörja sig på sitt arbete. De näringar jag sett från insidan, renskötseln och jordbruket, kämpar för sin överlevnad och många familjer hankar sig fram genom att det finns en renskötar- eller jordbrukarhustru som har ett arbete som drar in lön. Andra sätt att få mat i magen bygger på att den produceras till undermålig lön och med icke uthålliga metoder, ofta  i jordens fattiga länder. Med den industriella utveckling som skett i Asien och som nu sker i Afrika kan man undra hur länge vi kan räkna med billiga livsmedel från dessa länder.

    Men det här går också att vända på. I den glesbygd jag lever i är det fortfarande så att det råder en stor del självhushållning. De flesta odlar sin egen potatis, kanske andra rotfrukter och grönsaker, jagar och/eller fiskar, plockar bär och svamp och fyller källare och frysar. Hur hantverkare överlever har jag aldrig begripit, för de flesta bygger och framför allt underhåller sina bostäder stor del av sin fritid. Den tid som kallas fritid är alltså fylld av arbete av olika slag. Att konsumera saker (“shoppa”) och konsumera upplevelser som verkar vara vad många icke glesbygdsbor gör på fritiden har alltså mindre utrymme i våra liv. Vi har kanske rentav ingen fritid? Eller är det i själva verket så att vi fyller vår tid med meningsskapande sysslor? För mej själv är det precis så det ligger till. Tyvärr jobbar jag för mycket för att ha den tid jag egentligen skulle vilja ha till att odla min trädgård, plocka bär, fiska och bygga på mitt hus. Jag skulle hjärtans gärna avstå från en del av min arbetstid för att ha mer tid till detta som jag upplever som extremt meningsskapande. Går det att bygga om samhället så att vi kan finna mening i annat än att tjäna pengar och konsumera upp dem? Kanske är det det politiken ska syssla med för den sortens frågor kommer aldrig marknaden att lösa.

  • Bra skrivet Johan, Den bilden du målar upp stämmer mycket väl med mln världsbild. Det är så uppenbart att politikerna (gäller samtliga partier) är helt fel ute. Börja med att skicka bort Björklund till försvaret , där gör hanminst skada.

  • Hur ser du i denna ekvationen på att vi köper varor och tjänster av arbetskraft som inte har de rättigheter och trygghetssystem som vi har i Sverige? Är det inte en anpassning av svensk ekonomi till förutsättningar som råder i totalitära system? Gör vi inte demokratin mindre och mindre hållbar som system när vi blir beroende länder som Kina?

  • Alltid intressant att läsa Ronnestams inlägg. Men när det gäller arbete och framtid så tror jag inte det bara handlar om teknik och produkter utan lika mycket om att vi behöver sociala innovationer för att skapa upplevelser utifrån behov och värderingar. 
    Varför är allt så produktifierat när det mesta som vi upplever handlar om den förmåga som vi har att utveckla vår förmåga tänka och bli visare? Pengar är ett medel och inte ett mål, kanske vi behöver se över vad vi lägger pengarna på och vad de ger? Detta är en fråga som många behöver ställa sig! Ärligt talat tror jag många skulle välja köpa tid och utgå från behov och värderingar kring att ta hand om äldre, barn och ungdomar samt kommande generationer om de fick tillräcklig kunskap. 

    Är en ny statussymbol tillverkad till lägsta kostnad i ett låglöneland målet? Vad är utveckling för dig? Jag tror vi kommer få se en växande skara av människor som hellre köper en “enkel” träprodukt, går ut och cyklar, springer etc istället för köper en hypad produkt eller sätter sig på en asientillverkad spinningcykel osv. All förändring börjar med oss själva och de val vi gör.

    Arbetar vidare med tekniken som stöd och fortsätter gärna betala mer för det som ger inspiration och framtidstro hos människor, framförallt ungdomar och våra äldre som slitit ett helt liv för att vi skall få det bättre. Big Data och Intelligenta analyser av scenarion tror jag kommer förändra och medvetandegöra resultaten av våra inköp framöver så vi väljer Smart utifrån våra värderingar.

    Ser inte alls lika mörkt på utvecklingen, framförallt så är jag övertygad om att evolution handlar lika mycket om att vi blir visare och utvecklar vår empatiska förmåga. Att hjälpa andra och se vad det betyder att ge först och inte vara så egoistiska är livskvalitet. Om Moder Teresa skulle tänkt på ekonomin och statussymboler först skulle hon aldrig kunnat utföra sitt livsverk. 

    Det är människor som har visioner, inspirerar och är innovativa utifrån en vilja att ingjuta mod och framtidstro som kommer leda utvecklingen framöver. Det är ett paradigmskifte som pågår dagligen och vi är många som sadlat om helt och lever helt utifrån detta och de som vill bevara den föråldrade synen på BNP och tekniken som ett mål kommer tappa anhängare.

    När vi lärt oss leva efter våra värderingar och visioner försändras inställningen till vad som är viktigt i livet och nya möjligheter öppnas. Jag är inte teknikfientlig och tror inte allt går så lätt, men att vi kan skapa allt vi vill bara vi arbetar för det och aldrig ger upp oavsett motstånd. Vi behöver inte se tillverkning i Asien som konkurrens utan en naturlig del av evolutionen. Frågan som behöver ställas är istället vad kan vi bli bättre på och hur vi kan samarbeta?

    Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och har nått oerhört långt, men hur tar vi vara på det? Vill vi leda utvecklingen och vad gör oss unika som vi kan bidra med?

  • Åh, det här är så spot on! Det här precis vad jag talar om!

    Min roll mot framtidskommissionen är ju att peka på samhällsutmaningar på sikt. Inte nödvändigtvis lösningar.

    Det tog mig allt för lång tid att värdera vad jag skulle skriva och hur jag skulle hålla kvalitet. Men i textmassan hade jag med saker pekade åt det du skriver, både ur ett positivt och ett negativt sett.

    Kort kan man säga att det du skriver är del av vad jag tror kan hända om vi kan omdefiniera vad vår identitet ska vara efter jobb. Men, om vi inte lyckas ställa om, då blir följderna istället något helt annat. Se exempelvis på upproren i Grekland, där mycket såklart har att göra med känslan av att man inte har makt över sina egna liv och pengar. Men någonstans i botten uppstår också alla demonstrationer och revolter som en följd av hur en kollektiv massa ser på sig själva och sina liv.

    Jag tror helt enkelt att den potentiella framtid, där status inte mäts i bästa jobb, istället mäts i mest framtid (jag tangerar det kort i slutet på min blogpost) är rätt framtid. Men Identiteten måste förflyttas först. Däri ligger samhällsutmaningen.

    (Min tidigare blogpost I’m free http://www.ronnestam.com/i-am-free-you-are-free-we-are-all-free/ och http://www.ronnestam.com/time-replaces-money/ pekar lite åt hur jag ser på det. )

  • Jo, åt det hållet. Jag skulle snarare säga att vi i väst har fortsatt bygga våra rikedomar på att möta ekonomiska utmaningar genom att utnyttja människor i låglöneländer. Den här pendeln slår tillbaka.

  • Jag är övertygad om att mycket annat kommer istället. Men, teknologi skapar effektivitet snabbare än vi skapar tillväxt. På vägen, det vill säga innan vi hunnit förändra ekonomiska system mm, då måste vi hitta ett nytt sätt att föra vår politik. Det handlar min blogpost om – inte det faktum att något kan komma. 

    Vi ser redan nu följderna av det här i vår världsekonomi – men länder verkar stoppa huvudet i sanden, eller inte våga ta ett gemesamt tag om hur och vad ett jobb är.

    Vi gick från jordbrukssamhället till ett produktionsorienterat industrisamhälle där konsumtion är motorn. Den överkonsumtion vi ägnar oss åt idag är inte hållbar, fabrikerna där alla arbetar kommer byggas bort/teknologifieras och volym blir motorn för nya företag, något som skapar stora utmaningar för Sverige.

    Problemet kvarstår – Vilken identitet ska vi ersätta jobbidentiteten med i syfte att undvika stora problem i vårt land och andra.

  • Håller helt med. Precis därför tog jag chansen återigen. Du kanske har läst min tidigare post, Tänk Om (som jag länkar till i inledningen till den här bloggposten). Den har spridits till någonstans 30-50000 Svenskar. Mitt tal på Webbdagarna spreds snabbt till +8000 människor.

    Människor undrar över dessa saker. Men det är het gröt att ta i för politiker.

  • +1 som man säger på nätet. 

    Håller med om mycket. Och därför behöver vi våga ta bladet från munnen och diskutera vad identitet osv består i. 

  • Politiken är precis som du skriver ett av de större problemen. Men, jag tror att den stora utmaningen är vi människor i samhället – hur ska vi sluta ställa frågan “Vad arbetar du med” när vi möter människor och sedan utvärdera deras kvalitet utifrån det?

    När människor känner sig fria följa sina egna idéer och tankar, jag då kommer vi också få se nya typer av politiker som inte identifierar sig med makt, jobb eller annat utan istället fler människor som gör precis de som de tycker de är bra på.

  • Tack Johan! Detta är sociala medier när det är som bäst! 

    Många klagar på våra politiker, men jag måste säga att de flesta som jag mött drivs av visioner och vilja att skapa något bättre. De är nyfikna och vill ha en dialog.Du arbetar med utveckling av vårt tänkande och det i sig skapar nya möjligheter. Allt börjar med vår identitet, vem är jag, vad vill jag, vad drivs jag av, vilka värderingar och visioner har jag. Det skapar känslor som är vår drivkraft.Att vara konkret är också viktigt för mig därför arbetar jag med utveckling utifrån behov. Hallstavik är ett exempel där vi Gör. Nyligen arrangerade vi en Framtidsdag och att arbetsmarknadsministern kom på besök var stort för oss.Reste till USA med 4 elever och 2 lärare från Hallstavik förra året då vi deltog på World Children’s Festival där vi representerade Sverige. På Hallstavikdagen delade jag ut President Obama’s Voluntary Service Award till elever, en skola och våra sponsorer. Elever och rektorn från Husbygårdsskolan som är en mångkulturell skola åkte till Hallstavik för att motta hedersutnämningen.

    Utmaningen vi står inför är att få flera som vill bidra med eget arbete och investera i det som ger resultat. Detta kan åstadkommas genom att vi arbetar tillsammans med att sprida alla goda exempel och lära av varandra.

  • Arbetstillfällen är fortfarande inte ett nollsummespel. Ökad effektivisering leder till att resurser (både arbetskraft och kapital) kan frigöras för att skapa nytt värde, om du nu inte tror att samtliga ägare av effektivare bolag bara vill bygga en pengabinge och bada i sina pengar som Joakim von Anka!

  • Det stämmer till viss del. Men som jag skrev i svaret till Waldemar nedan så leder teknologi till effektivisering i högre takt än vad vi hinner bygga större företag. Det kombinerat med globalisering undergräver tillväxten av nya arbeten. 

  • Jag skulle vilja se några bevis för det, ser man historiskt sett så är det ju precis som Waldemar skriver en naturlig utjämning och förflyttning till annan typ av produktion eller andra branscher i samma takt. 

    Ditt antagande bygger på att alla är nöjda med den billigaste, massproducerade varianten av en viss typ av artikel. Men i sådant fall skulle det inte finnas klockor från MB&F eller Greubel & Forsey, inga bilar från Pagani eller Koeningsegg, regnkappor från Stutterheim eller ens ekologiska tomater odlade med kärlek. Tillverkning med effektivare metoder skapar en marknad för den typen av produktion som i sin tur ökar både mångfald och håller sysselsättningen uppe. 

  • Åh nej. Det gör det inte. Även inom ex bilindustrin, och då den dyrare delen av den, förekommer effektivisering som följd av teknologi. Allt går snabbare, det behövs mindre folk. Ta ex en titt på hur Tesla växer fram just nu. Snabbare än någonsin, ny teknologi, batteriteknologi kräver enklare produktion, innovationen är digitalt driven vilket minskar personalbehov, fabriken är mer robotifierad än de flesta biltillverkarnas. Som kontrast kan vi också lyfta in ex Bentley som idag 3D printar! sina instrumentbrädor för att få ökad produktionstakt och minska kostnaderna. Koeningsegg tittar också på 3D printing (och har vad jag förstår vissa delar printade i 3D för att spara tid och kostnader)

    Inom segmented lyxklockor arbetar färre människor än någonsin både med produktutveckling, produktion och marknadsföring. Inget pekar på fler människor. 

    Din iaktagelse är enligt min mening inte korrekt. Teknologi effektiviserar alla områden, även de du nämner. Bevis för hur världen ser ut om 10-30 år kan jag däremot inte frambringa. Men det var inte syftet heller 😉

  • Du har ju rätt samtidigt som du inte greppar sammanhanget. Med ökad effektivisering uppstår dels behovet på marknaden men även möjligheten till produktion på precis det sätt som du beskriver. 
    Teknologi gör det möjligt för de företag jag nämner att över huvud taget finnas! Oavsett om de använder sig av 80% eller 2% av den arbetskraft som skulle varit nödvändig utan den effektivisering som är möjlig så är det mer än noll och tillsammans fyller de utrymmet som skapas av effektivitetsförbättringar.Schweiziska klockbranschen har varit i ungefär konstant storlek sett till antalet människor sedan början av 80-talet och kvarts-krisen (från slutet på 70-talet minskade den från 90 000 till 30 000 personer), men under samma tid har omsättningen ökat från 4.3 till 19.3 miljarder CHF. Detta för en produkt som först blev ersatt av bättre och enklare teknik och som sedan gjordes överflödig med mobiltelefonens intåg. Det handlar inte om att arbetstillfällen försvinner då de helt enkelt skapas i samma takt (om inte snabbare), det handlar om att människor måste inse att deras specifika arbete kan bli överflödigt och att individen måste anpassa sig.

  • Du tittar historiskt på utvecklingen. Men jag anser att vi befinner oss mitt i ett skifte. 

    Du anser att arbetstillfällen tillkommer i samma takt som de försvinner. Jag anser att vi just nu är i ett skifte då vi inte kommer se den typen av utjämning i framtiden just på grund av att teknologi är billigare och skapar effektivitet.

    Att höra ex Stefan Jacoby, VD på Volvo, sitta och säga rakt ut att man fram till nu valt att flytta produktion i Volvo till låglöneländer för att det är billigare än att använda modern teknologi, men i samma mening också påpeka att vi står inför ett skifte är ett exempel på vad jag menar.

    Industrialisering med människor på löpande band står för en stor del av den välfärd vi lever i. Basindustrin har traditionellt stått för den stora arbetsmarknaden. Vi till och med hade arbetskraftindvandring på grund av just sådana själv på 70-80 tal.

    Den arbetsmarknaden är på väg bort samtidigt som den nya inte på långa vägar kommer ha behov av samma mängder människor.

    Pengar och tillväxt kan troligen återskapas, men inte jobb i samma takt. 

    Därav behöver vi se på arbetslöshet på ett nytt sätt.

    Ex i Norge får en student kraftiga bidrag för att utbilda sig, även om han/hon väljer att bo i ett annat land. De finansierar detta med Olja.

    Oljan gör att ungdomar i Norge känner trygghet på ett annat sätt än vad ungdomar i Sverige gör.

    Vi behöver en ny basindustri, men också ett nytt sätt att se på våra egna identiteter.

    Det är skillnaden på hur vi ser på saken. 

  • Av pengar och tillväxt skapas arbeten, bara inte nödvändigtvis samma som fanns innan. Slutsatsen att den nya arbetsmarknaden inte har samma behov av antal människor är en ren spekulation.

    Jag kollar tillbaks i tiden för precis det här har hänt ett antal gånger på större eller mindre skala genom historien. Varje gång leder det till större välstånd, längre livslängd, bättre arbetsvillkor, mer jämlikhet och möjlighet till nästa steg i mänsklighetens utveckling. Det som inte händer är att vi blir gladare eller nöjdare för det är tydligen konstant oavsett hur rika och välmående vi är…

    Jag förstår inte hur det kan vara annorlunda det här teknologiska skiftet? Med det lägger jag ner mitt fall 🙂

  • Mycket bra Johan! Det jag kan sakna i dina resonemang är innehåller i den strukturförändring som redan hänt i Sverige. Blir innerligt trött på alla som skriker industrisamhälle, likställer det med löpande bandet och taylorismen. Det är ett problem som de som begriper anser, skulle ha talats om 1965, för redan då var antalet sysselsatta i tjänstesektorn fler än i industrisektorn. 1975 inträffade nästa viktiga milstolpe då antalet sysselsatta i offentlig sektor blev fler än de sysselsatta i industrisektorn.

    Idag 2012 finns det fortfarande de som idisslande försöker skylla på industrin, som den sektor som har framtidens arbetslösa tillika sysslolösa. 
    Industrisektorn sysselsätter 13% av de totalt 4,6 miljoner sysselsatta i Sverige, av dessa är definitivt INTE majoriteten, korkade lågutbildade människor som står vid löpande bandet, utan dryga 400 000 kunniga “arbetare” som strukturförändringen kommer att ta hand om, på naturlig väg.

    Vår utmaning kommer att vara det konstant stigande behovet av offentligt sysselsatta, som sedan 1965 blivit nästan 1,5 miljoner människor eller 1 MILJON FLER!

    Det finns ingenting som pekar på att behovet av offentligt sysselsatta skulle minska. I framtiden måste de yrkesverksamma kunna finansiera vård, omsorg och annan offentlig verksamhet åt allt fler äldre.  Vid en sammanvägning av olika faktorer pekar det mesta på att särskilt sjukvården står inför mycket stora finansiella utmaningar. En utredning som Landstingsförbundet gjorde pekar på att landstingsskatten fram till 2030 kan behöva öka med fem kronor. Härtill kommer kommunernas kostnader för äldreomsorgen och skolan, vilka också kan bidra till ett ökat behov av skattehöjningar. Det har gjorts bedömningar på uppdrag av ESO att kommunalskatterna sammantaget för kommuner och landsting kan komma att behöva höjas till 42 procent 2030.

    Med dagens indikationer, finns en inriktning som snarare pekar på över 2 miljoner sysselsatta i offentlig sektor, OM inget görs. 

    Så ett sysselsättningsproblem i framtiden finns inte menar jag, men vem ska betala för välfärden och framförallt, varför har ingen som helst effektivisering skett inom offentlig sektor? DÅ hade vi haft ett sysselsättningsproblem på riktigt. 

    Jag för min del är inne på samma som en del i kommentarerna. Jag tror att fler kommer att behöva göra mer själva, ta hand som sina barn, sig själv och sina äldre, på den tid som de inte är sysselsatta. Där en gång byar, samhällen uppstod och senare blev kommuner, kommer vi att se en tillbakagång till värderingar, som mer liknar de som en gång fanns i “byn”.

  • Bra skrivet. Väcker många intressanta tankar och frågeställningar.

    Min reflektion handlar om hur definitioner kan skapa mentala trösklar när vi ska tänka framtid och innovation.

    Kanske vi kan tänka friare om vi pratar om “lärande”, istället för “skola”. Det kanse är just lärformen “skola” som är föråldrad, tillsammans med synen på att lärande (via “skola”) ska ske under det första livskvartalet för att sedan tillämpas de övriga tre livskvartalen. Det innebär att vi ofta idag tillämpar 20-30 år “gammal kunskap” i den nya och snabbt föränderliga värld vi lever i. “Skolmodellen” innebär ju också att vi “utbildar oss till” något; ett yrke, som sedan blir den “identitet” vi förväntas ska leva med resten av livet.

    Personligen tror jag vi bör få ett större fokus på (eget ansvar för och samhället erbjuda möjligheter till) livslångt lärande, då livet kommer bestå av olika faser med olika inriktning, byte av bana mellan privat och offentligt, anställning och egen verksamhet, några år inom politiken etc.
    Idag erbjuder samhället goda möjligheter för vidareutbildning till den som “måste” byta yrke (t ex p g a arbetslöshet), men inte lika goda för den som har ett “jobb” men “vill” sadla om till annan “verksamhet”.

    Alltså, anser jag, borde vi prata mer om “lärande” och “verksamhet” (funktion) istället för om “skola” och “jobb” (form). Då kanske nya friare tankar får vingar och större innovationer sker.

  • Oavsett väg så kvarstår just det faktum att identifikationen med arbete lär bli en utmaning. Stort tack för ditt bidrag. Det utvecklar verkligen den här posten mer!

  • Tack själv Johan för ett fantastiskt inlägg i debatten och jag förstår verkligen din poäng: Jag heter Johan och är…

    Själv får jag mer ont i magen av att vi snart passerar en faktor 1 till 4, antalet industriarbetare vs. antalet offentligt anställda, ändå fortsätter tjatet om “industrisamhället”.

    Jag ( och t.ex. McKinsey) tycker det är rimligt att kräva av offentlig sektor en effektivisering med 30% på 10 år, det motsvarar 2,75% per år ackumulerat under 10 år. På dagens 1,5 miljon är det 450-tusen jobb, som “måste” bort. 

    Vi kan också anta att mer än hälften av dagens 400-tusen industrijobb kommer att vara borta om 10 år. 

    Och hur det ser ut vad gäller tjänstesektorn och outsourcing och offshoring, återstår att se. 
    “Det faktum att identifikationen med arbete lär bli en utmaning” och med den är jag ganska säker på att som medkrafter kommer det att uppstå både nya byalagsrörelser och en ny grön våg, rörelser som blir uttryck för framväxten av nya postmateriella värderingar, som även inkluderar andra identifikationer än med just arbete.Min mera optimistiska sida säger att innovationskraften i Sverige trots allt är stor, en av världen främsta – vårt enda problem är att vi saknar generell kapitalisering och riskkapital. Av nån anledning tycker vi det är fult och alldeles för många svajjar in i snacket om “grötentreprenörsskap” och de små stegens utveckling, när vår omgivning och länder vi konkurrerar med i toppen av innovationslistorna skyfflar in pengar i medtech och nanotech. Båda egentligen självklara komponenter för att bli världledande på att ta hand om och finansiera samt revolutionera vård och omsorgssektorn.

  • Borde vi inte räkna med singulariteten 2050?
    Dvs det kanske inte ens är människor som styr och ställer.

  • Absolut. Men nu är ju det här ett svar på en fråga från Framtidskommissionen. Dvs, hur ska vi människor möta samhällsutmaningarna 2020 och 2050. 

    Om det inte vore för det skulle jag såklart snöat in på Terminator totalt….eller hur.

  • Håller med dig till viss del men i ett samhälle där alla mår bra och har vad de behöver (det kan diskuteras om synen på “livsviktiga saker” verkligen är relevant) finns knappt något våld eller fördomar som alltid föds ur desperation och missnöje. Sen är frågan om man skall gå vägen genom folket eller vägen genom politiken. Det bästa hade varit båda samtidigt men om man inte har med sig ett gäng nytänkande, modiga, kunniga och framåtblickande makthavare kommer det att vara en extremt trög övergång.

    Jag försöker undvika frasen “Vad jobbar du med?” men det är svårt och jag hatar mig själv lite varje gång.
    Sen tror jag inte att problemet ligger i att vi identifierar oss så mycket med en yrkesmässig framgång, speciellt inte nu när rörmokarna plockar ut dubbelt så mycket som många akademiker, utan att vi identifierar oss med materiella saker och låter den fria marknaden smygstyra våra värderingar.

    Vad skall vi ersätta frågan “Vad jobbar du med?” tycker du?

  • Jag kommenterar mig själv här. Men jag måste dela även den här relevanta länken: http://www.managementexchange.com/video/seth-godin-why-being-human-only-way-win

  • Ah, trodde jag svarat på detta. För mig är svaret uppenbart “Vad brinner du för” – Det kan ju faktiskt vara allt från jobb till hobby eller familj. Det är mer själva självkänslan hos folk som måste säkerställas – dvs känslan av att jag duger trots att jag kanske tillför samhället något annat än ett jobb i traditionell mening. I ett övergångsskede till en annan typ av framtid där vi kanske inte längre talar om jobb.

  • Ja och det är superflummigt att tro att skolans mål (lärande, bildning, kritiskt tänkande, kreativitet, social kompetens) enkelt kan mätas och kvantifieras. Rabbla floder och mattetal ja, förstå någonting nej.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *